Hej jag är äntligen tillbaka. Dagarna har bara flygit iväg men nu är jag här. Jag är så glad. För det första så ska jag få min systers rum för hon har flyttat. Sen för det andra så har vi små kattungar i vår ladugård (fast vi nog måste ge dem till katthemmet men endå). Och för det sista så är det bara så kul. Ja den sista kom jag faktist inte på något men japp  Men jag tänkte skriva mer men ja värden kallar= min katt.

Så på återseenede då  

  Japp sitter här igen vid lilla datoren  Har köpt hantlar   Så jag kan bli lite stark. Nej men a det är ju för jag tränar bågskytte som ni nog vet... kul va? Men jag har sååå ont i min lilla hals. oj oj oj klockan är redan 15:30. nu blir det lite matte då

X . 8 = 24

Ha det kan du inte va. Okej kanske lite väl lätt men endå. Japp på återseende då  

Hej allihopen har haft en bra dag i skolan. Nu sitter jag och lyssnar på cups (pitch perfect when i´m gone). Jag vet inte riktigt men det är som något har släpt från mina axlar. Men ändå är det något nytt som kommit men inte något jobbigt något bra tror jag  Men vi får se. Jag vet inte om det är någon som tycker det jag skriver är vettigt. Men många tror när man ser eller läser om mig: Äsh bara en vanlig tonårig som tror den är så ovanlig. Men jag är inte det  

Men så ni vet är jag tacksam att ni läser. Så på återseende då  

Hej allihopen om ni läst död eller levande som jag skrev så står det att del två kommer i slutet av sommaren men tyvär blir det lite sennare för jag har haft mycket att göra i sommar men jag ska försöka få klart den så fort jag kan. japp jag har varit lite frånvarande i sommar men ja det är så på sommaren har man alltid mycket käns det som. men japp allt jag skulle säga på återssende då  

Hej små majsare. Jag har inte skrivit så mycket för jag har haft så skönt. Vi har typ varit på stranden varje dag. Men japp jag vet att det inte är så många som läser det här men det är kul ändå. Jag hoppas det blir fler. Asså det här är ganska kånstigt att jag igenkligen har en blogg. För när jag bestämde att skaffa en blogg så tänkte jag skriva om allt jag gör och  alla mina tankar men jag vet inte riktigt det är nåt som får mig att inte göra det. Jau du på återseende då  

 Hej. Jag njuter av mitt sommarlov här. Det är därför jag inte har skrivit så mycket. Japp snart är det almedalsveckan ursh vad jobbigt. Det blir så stökigt här då. Fast det blir det på stockholmsveckan också. Det är det värsta veckan för de som bor här i stan. Förra året var det en som drunknade i hamnen tror jag. Not so fun. Men det är ju så. Men ändå. Tillslut kommer medeltids veckan. Bästa veckan på hela sommaren. det är ju många så kallade veckor. Då blir det pilbåge time. Och lite sånt. det blir pilbåge time imorrgon också. Men japp på återseende då   

Hej allihopa. Har nyss gått upp. Intresant va??? Japp ska va hemma och pyssla idag såjag kommer nog skriva lite senare i dag. Maybe virka lite and ja vika origami. Så det blir lite kulit. Japp men då hörs vi senare i dag da. Så på återseende då   

Hej här kommer en bärettelse som jag har skrivit, del ett då. Den änkla variationen. Här kommer den:

Död eller levande

a

Kapitel 1

2015 var året historien började. Allt handlar om en flicka som heter Anna. Hon är 13 år och bor på en liten ö som heter Litos. Hennes hår är svart med mörk bruna slingor. Och är ner till axlarna. Nu börjar det:

Anna går längs den asfalterade vägen med väskan i handen. Hon hade hög musik på mobilen. Nu såg hon det stora röda huset vid sidan av vägen. Hon såg någon stå vid slutet av staketet. Det var Annas mamma Sofia. Anna började springa mot huset.

– Hej, Sa Sofia.

– Hej, Sa Anna.

-Hur var det i skolan idag? Frågade Sofia.

-Det var bra, vi hade basket på idrotten idag. Svarade Anna.

-Vad bra då, Sa Sofia medans de gick mot huset.

När de kom in hördes ett lågt mjau. Och deras katt Morris kom springande.

-Hej Morris, sa Anna glatt.

Hon lade ifrån väskan och tog av sig jackan. Och började gå upp för trappen till sitt rum. När hon kom upp såg hon sin storebrors glada ansikte.

-Hej Kalle, Sa Anna.

-Hej! Jag har köpt ett nytt spel, Skrek han.

Okej, Svarade Anna och gick in i sitt rum och satt på tv. Efter ett tag hördes ett rop:

-Anna vi åker till affären, vi kommer hem om två timmar! Skrek Annas pappa Lars.

-Okej! Skrek hon Tillbaks.

Hon satt och såg på tv tills…

a

Kapitel 2

-Vi avbryter denna sändning för att Ryssland har börjat släppa bomber efter de långa konflikterna. Folk har börjat evakuera, Sa mannen på tv.

Hon hörde bilar utanför. Hon gick för att kolla om det var familjen som hade kommit hem. Utanför såg hon militär truckar. När de inte syntes mer hörde hon skott och smällar från bomber. Nu såg hon en annan bil de som satt i hade vapen. Men det var inte deras lands militär. Hon tog sina pilbågar och sina pilar. Och sprang ner för trappen. Hon gick till köket, öppnade kylskåpet och tog allt hon kunde.  Hon lade allt i väskan och tog på sig sin jacka innan hon gick tog hon en sovsäck, en dolk, en tyg påse från ett skåp och ett par filtar. Sen sprang hon ut i mörkret. Hon såg nästan ingenting ute i mörkret. Hon hörde ett dovt mjau. Det var Morris. Efter ett tag såg hon två små ögon i mörkret. Hon tog upp Morris och sprang in i skogen. Det smällde igen fast den här gången närmare. Hon höll på att ramla. Hon fortsatte springa längre in i skogen. När hon inte orkade springa längre bestämde hon att gör ett vindskydd. Hon staplade stenar ungefär en meter. Sen ställde hon grenar mot den. Hon satt för filtar vid öppningarna. Och i kanten satt hon stenar. Hon kröp in i vindskyddet och satt stenarna på filten. Hon satt ner Morris och alla sina saker och kröp ner i den gröna sovsäcken. Morris lade sig tätt intill Anna och de somnade.

a

Kapitel 3

Anna vaknade av att Morris krafsade på hennes ben. Hon gick ut. Solen sken och det var varmt i luften. Hon andades in den sköna vår lukten. Hon kröp in i vindskyddet och hämtade sin väska. Det låg två filtar i väskan. Hon räknade upp allt hon fått med sig.

-Skinka, ägg, salt, mjöl, vatten, smör, lammkött och mjölk, Sa Anna tanksprit.

Hon öppnade burken med lammkött och tog några tuggor av köttet. Hon såg en lång avbruten gren en bit bort. Och plötsligt fick hon en idé. Hon lade först den på en gren som stack ut från ett träd. Sen på en annan gren mitt emot det andra trädet. Hon såg sig omkring. Tillslut hittade hon fler långa grenar. Hon tog några grenar och började stapla mot grenen mellan träden. Först ett lager på båda sidorna sen två. Efter det satt hon små gran grenar mot. Till sist satt hon två lager grenar på ena kortsidan. På den andra lyckades hon få upp en filt. Sen andades hon ut för det var tungt att bära alla stora grenar.

-Så det här blir ett bra vindskydd, Sa Anna stolt.

Hon bar in Morris i det nya vindskyddet. Det var ganska högt till tak ungefär två meter. Hon gick och hämtade sin väska de två stenar hon haft i det andra vindskyddet pilbågarna, pilarna och resten av filtarna som hon använt kvällen innan. Sen rev hon det lilla vindskyddet. När hon kom tillbaka låg Morris redan på filtarna som låg i en klump på marken. Hon lyfte bort Morris och lade den som en madrass på marken. Sen gick hon ut med sin långbåge (värdens äldsta typ av pilbåge) och hennes koger (där man förvarar pilarna) av läder och satt för stenarna på filten. Hon hade insett att hon var tvungen att jaga för att kunna överleva. När hon kom till taggbuskarna hon sprungit igenom när hon sprang från sitt hem såg hon att det fanns ett hål som man kunde krypa igenom. Hon började krypa igenom hålet. När hon kröp där igenom märkte hon att en vuxen nog också skulle kunna krypa där igenom. Det var ganska lång och förstod inte hur hon kunnat springa genom allt. Tillslut kom hon ut. Hon gick hukad genom skogen. Efter några meter fick hon syn på en liten å. Där i simmade fiskar. Hon tog upp en av sina pilar och satt sig vid kanten. När det kom en fisk lagom nära höjde hon pilen och spetsade fisken. Den sprattlade mycket tills Anna slog den mot en sten. Hon fångade några fiskar till sen gick hon tillbaka till vindskyddet. Hon satt fiskarna på små vassa pluppar där små grenar suttit. Sen lade hon sig på en filt och en annan över sig. Hon låg där och tänkte på vad som skulle hända nu och vad som hade hänt. Hon kände något som började gå på hennes mage. Det var Morris.

-Du är den enda jag har kvar, Sa Anna till Morris medan hon kliade honom på hakan.

Hon låg där med Morris. Hon tyckte det var skönt att känna Morris varma päls mot sin hand. Hon började små skratta när hon tänkte på att hon låg här med Morris mitt ute i vildmarken. När hon nästan hade somnat började hon tänka på vad som hänt med hennes bästa vänner Veronica och Cecilia. Hon minns när de tog ett kort ute på skolgården samma dag Anna var tvungen att fly. Veronica blonda fina hår var utsläppt, hon hade en vit blus med röda rosor och ett par ljus rosa jeans. Veronica hade sitt svarta hår uppsatt i en bulle, Hon hade ett svart linne, över hade hon en vit stickad tröja och ett par svarta jeans. Anna själv hade ett vitt linne som det stod ”I love new york” på och ett par mörk röda jeans. Alla tre stod där och såg så glada ut och hade ingen aning om vad som väntade. Efter Anna tänkt på det bestämde hon att det var dags att sova och somnade på en gång.

a

Kapitel 4

Hon vaknade när solen låg lågt på himmelen och det var ännu orange på himmelen. Hon klev trött upp. Nu kände hon att det kurrade i magen. Medan hon letade i väskan gjorde det nästan ont. Hon fick tag på burken. Hon slet upp locket och grep tag i ett revben. Hon åt upp allt på revbenet. Sen tog hon ett till och åt av så mycket hon kunde. Morris tittade hungrigt på medan Anna åt klart. När Anna såg Morris skrattade hon till. Hon tog upp en bit och delade i små bitar. Sen lade hon dem till Morris. Han åt glupskt upp. Hon gick ut och värmde sig i vårsolens sköna värme. Hon märkte att något rörde sig i buskarna. Hon gick sakta fram till buskarna. Då plötsligt rusade en räv förbi det lilla lägret och in bland buskarna igen. Hon tänkte inte så mycket mer på det så hon började gå tillbaka till Vinskyddet. Hon tog sin långbåge och koger. Hon tvekade en stund sen gick hon ut för att jaga. Hon gick en lång bit tills hon såg ett par buskar. Hon satt sig där och väntade på ett djur som skulle komma. Hon satt och väntade länge. Och tillslut kom det några rådjur. Hon andades så tyst hon kunde. Långsamt lade hon i pilen. Hon stod på knä så hon tyckte det var svårt att se dem. Ännu mer långsamt drog hon upp bågen hon siktade på en av rådjurens mage. Så fort hon kunde vek hon upp fingrarna och pilen flög iväg. Hon tog tag i en pil till och sköt. De andra rådjuren sprang iväg. Det sista rådjuret föll ihop. Anna sprang fram till den och såg djuret förtvivlade och rädda blick. Hon föll ner på knä bredvid rådjuret. Försiktigt klappade hon den.

-Ta det lugnt allt kommer bli bra, Sa Anna innan hon tog en pil till och stack det ner i hjärtat på den. Och ljuset i djurets ögon slocknade förgått.

Hon mumlade att själen skulle finna frid så som hon läst i böcker att man gjorde för flera tusen år sedan. Sen drog hon ur pilarna. Efter tog hon upp rådjuret på axlarna och började gå mot lägret.  Det rann blod ner på axlarna. Det var tungt och hon fick stanna några gånger och ta ner rådjuret från axlarna. När hon väll kom fram var solen mitt på himmelen. Hon gick in i vindskyddet och tog dolken. Sen gick hon ut igen till rådjuret hon lagt på en platt, stor sten en bit bort. Hon lade den på rygg och fick försiktigt upp magen. Hon skar av allt kött från skinnet förutom vid huvudet. Hon skar av huvudet och tog det och lade det en bit bort. Sen fortsate hon med att försiktigt stryka mot huden med kniven för att få bort det mesta av blodet. Sen gick hon in i lägret och hämtade saltet och tyg påsen. Hon hällde salt i händerna när hon kom tillbaka till huden sen gned hon in saltet i huden. Efter det tog hon köttet och lade det i påsen. Sen knöt hon till påsen och hängde upp den på en gren. När hon vände hon sig om och märkte att där stod något och tittade på henne bland buskarna.

a

Kapitel 5

Varelsen var inte så lång. Sakta gick den ut och nu såg hon. Där stod den där räven hon sätt för några dagar sedan. Hon skrattade av lättnad. Räven såg rädd ut medan den gick mot rådjurs huvudet. Den sneglade då och då på Anna. Anna backade sakta. Nu fick hon en ide. Hon gick sakta in i vindskyddet tog lammköttet som låg i väskan. Hon gick ut och satt sig ner. Sen tog hon en köttbit och räckte den mot räven. Räven satt en bit bort och åt på huvuden. När den ätit lite såg den mot Anna. Den gick sakta och osäkert mot Anna.  När räven bet tag i köttet kände Anna en stor styrka inom sig som hon aldrig känt förut. Hon släppte köttet. Räven stod kvar och granskade Anna. Hennes hand snuddade vid räven huvud och på en sekund var räven borta. Där satt Anna ensam kvar. Det som hade hänt var ett mirakel. Hon reste sig och såg mot buskarna räven sprungit in bland sen försvunnit.

 Hon kände en varm vind stryka mot kinden. Hon blundade och njöt av vårens sköna sol och mjuka vind innan hon gick och satte sig på en stubbe. Hon bestämde sig för att gå och utforska området. Hon tog med sig sin långbåge och började krypa igenom det lilla hålet bland alla tag buskar. När hon kom ut från det lilla hålet såg hon sig omkring. Hon bestämde att gå norr ut. Hon smög sig sakta fram. Plötslig stannade hon. Det var några som gick några meter ifrån henne. De hade inte sett henne ännu. Hon satt sig ner på huk. Hon såg att det var ryska soldater. Hon visste inte vad hon skulle göra. Då insåg hon något. Att om de skulle upptäcka henne så skulle de döda henne. Så hon var tvungen att antingen försöka komma därifrån eller vänta där hon var. Och båda riskerade att hon kunde bli upptäckt. Hon hörde de prata. Men hon förstod inte vad de sa. Hon såg sig omkring. Men allt hon såg var träd och buskar. Hon önskade att det kunde finnas något som hjälpt henne att fly.

 När hon insåg att hon hade med sin pilbåge började hon tänka på om de kunde dö av att få en pil i sig. Sen ångrade hon sig. Hon kunde väll inte döda en människa. Men om hon skulle överleva så var hon tvungen att göra det någon gång. Hon bestämde att någon gång inte var den här dagen. Var kunde hon ta vägen? Hon kände oron växa. Soldaterna kom närmare och närmare. Hon bestämde sig på en sekund. Hon ställde sig upp och började springa. Hon hörde skott och rop bakom sig. Se inte bakom dig, tänkte hon. Hon sprang så fort hon kunde. Hon kände något flyga förbi och träffade ett träd framför henne. Hon förstod på direkten vad det var. Det kom bara fler och fler flygande. Plötsligt träffade en hennes arm. Hon ramlade nästan men lyckades hålla balansen. Hon kände smärtan spridas i armen och kände blodet rinna. Hon tog handen för såret för att stoppa blodet. Hon märkte att rösterna bakom henne blev lägre och lägre. Det slutade komma skott. Men hon fortsatte springa. Hon slutade inte springa förrän hon kom till den lilla ån hon fångat fisk vid. Hon gick ner till vattnet och tvättade såret. Hon kände inne i såret. Tillslut kände hon den lilla järnkullan. Hon tog fram en pil och pillade ut den. Hon kämpade för att inte skrika. Sen tog hon några blad och mosade det till gegga. Hon lade det mot såret. Och lindade om med ett annat blad. Sen tog hon sina saker och fortsatte mot lägret. Det gjorde ont att krypa igenom det lilla hållet. När hon kom ut så gick hon till skinnet från rådjuret. Hon tittade fundersamt på den. Sen gick hon till benen som hon lagt på en sten. Hon gick och hämtade sin dolk och började tälja på ett litet ben. När hon hade gjort den vass på ena ändan så gjorde hon ett håll i den andra. Sen hade hon gjort en nål. Hon hämtade lite tråd hon hade i sin väska. Sen tog hon skinnet och började sy. Hon tyckte det var svårt att sy igenom skinn. Det tog några timmar att sy och hon stack sig många gånger. Men tillslut blev hon klar. Det blev en tröja med ärmar ner till armväcken. Hon tog på sig den. Hon kved mycket för det gjorde ont i armen som hon blivit skyten i. Den var varm och skön. Hon blev stolt över sig själv. Hon upptäckte att det börjat bli mörkt. Hon gick in i vindskyddet. Morris låg redan och sov. Anna lade sig ner på filten och drog den andra över sig. Och somnade.

a

Kapitel 6

Hon vaknade tidigt på morgonen. Hon tog upp det lilla av lammköttet ur väskan. Hon gav lite till Morris och åt resten själv. Sen gick hon ut. Det var en fin morgon. Solen sken och det fanns nästan inga moln på himmelen. Hon bestämde sig för att samla ved till kvällen. Hon kröp genom det lilla hållet vid taggbuskarna. Det gjorde ännu ont i armen men inte lika mycket. När hon kom ut gick hon mot den lilla ån. Där hittade hon några bra grenar och ett träspann. Hon tog och fyllde spannet med vatten från ån sen drack hon lite. Hon tyckte det var underbart att få dricka. Hon hade varit så törstig. Sen tog hon veden och spannet och började gå tillbaka till lägret. När hon skulle krypa igenom hållet så fick hon putta spannet framför sig.

När hon kom ut så gick hon in i vindskyddet och lämnade spannet. Veden satt hon utanför. Sen gick hon till ett träd och började klättra. Hon satt sig på en gren några meter upp. Hon såg ut över skogen. Hon önskade Veronica var där. Hon skulle älskat att sitta där och se ut över skogen. Plötsligt såg hon någonting röra sig bakom några träd en bit bort. Hon försökte se vad det var. Tillslut såg hon. Det var ett vildsvin. Hon klättrade ner och hämtade bågen. Sen klättrade hon upp igen. Hon hade svårt att hålla balansen när hon inte höll i sig i trädet. Hon tog ett djupt andetag. Sen drog hon den. Hon släppte och pilen flög igenom. Så fort hon kunde skött hon en till och ännu en. Den hoppade och frustade av ilska. Hon skött en sista. Den träffade i halsen och den föll omkull. När hon skulle ner igen såg hon att det fanns en gren som sträckte sig till ett annat träds gren. Hon gick över till det andra trädet. Det trädet var utanför lägret och förbi alla taggbuskar. Hon klättrade ner och gick fram till vildsvinet. Den var redan helt död. Hon drog sin hand igenom den rufsiga pälsen.

-Må dina själar fina frid, Mumlade hon innan hon började dra den mot lägret.

Hon fick kämpa för att få den igenom hållet. Men tillslut var hon inne i lägret. Hon var trött fast hon inte gjort så mycket. Hon lade sig ner i gräset och blundade. Hon hoppades ännu på att vakna en dag i sin vanliga säng av att hennes mamma gör frukost. Men det kanske aldrig skulle hända igen. Hon låg där länge. Tills hon hörde att det var något som gick bredvid henne. Hon öppnade ögonen. Där stod räven. Hon suckade av lättnad.

– Å du skrämde mig, Sa hon.

Räven tittade förväntansfult på henne. Hon förstod att den ville få mat. Anna gick och hämtade lite kött ur tygpåsen som hängde i trädet och gav det till räven. Den åt glupskt upp.

-Varför är du inte rädd för mig? Undrade Anna.

Hon såg djupt in i rävens ögon. Hon kände rävens kraft inom sig. Det var som om de delade tankar och känslor. Tveksamt gick räven närmare.

-Du är lika ensam som jag, och jag som du, viskade Anna.

Hon kände vinden mot sig och allt var så fridfult. Hon stängde ögonen. Hon kände något mjukt mot armen. Det varade bara i några sekunder sen öppnade hon ögonen. Räven var borta. Det enda som var kvar var små blodspår.

 Hon tog ett djup andetag sen gick hon tillbaka till vildsvinet. Det hade redan runnit ut mycket blod. Hon tog sin dolk och började skära upp vid magen. Sen upp för benen. När hon skärt bort allt kött tog hon tygpåsen med rådjursköttet i och lade i vildsvinsköttet. Hon orkade knappt få upp den på grenen igen. Sen tog hon skinnet och hängde upp den på en gren också. Huvudet satt hon på en stor sten. Solen stod mitt på himmelen och Anna började bli hungrig. Hon tog grenarna hon samlat ihop och började göra upp en eld. När hon äntligen fått upp en eld gick hon och hämtade en fisk som hon hade inne i vindskyddet. Hon spetsade den med en gren och höll den över elden. När hon haft den över elden ett tag tog hon och skar av en bit utan ben i och gick och gav den till Morris. Sen gick hon tillbaka till elden och började äta av fisken. När hon ätit upp tog hon spannet med vatten och hällde över elden. Med ett fräsande ljud släcktes elden. Hon tog med spannet och klättrade på grenarna över taggbuskarna som hon gjort när hon dödat vildsvinnet. Hon gick till ån och fyllde spannet med vatten. När hon skulle gå tillbaka hörde hon plötsligt något en bit bort. Hon ställde ner spannet och började smyga närmare. Hon gömde sig bakom några träd och kikade fram och där stod en ko. Hon kände igen märkningen i örat. Det var hennes grannes ko. Hennes pappa jobbar på grannens gård och Anna brukar ofta vara där. Hon tog tag i bandet runt kons hals. Hon lede kon till taggbuskarna. Hon måste hitta en väg in för kon. Hon såg en liten väg mellan tagg buskarna. Hon lede in kon till lägret. Hon lade för några grenar så kon inte skulle fly.

Hon gick tillbaka för att hämta vattnet hon lämnat vid ån. När hon kom dit var mycket fisk i ån men hon brydde sig inte om dem. Hon tog spannet och började gå tillbaka. Hon valde att balansera på grenarna över taggbuskarna. Hon ställde spannet bredvid vindskyddet.

Hon bestämde sig för att sy ett par skor. Hennes tygskor var smutsiga och slitna. Och man såg knappt att de var röda längre. Hon visste inte hur man gjorde skor. Men hon skulle göra ett försök. Hon hämtade vildsvins skinnet. Hon började skära ut botten. Sen fortsatte hon att skära ut resten av delarna. Det tog lång tid att sy dem. När hon var klar såg de nästan ut som tofflor. Hon hade också broderat in runskrift. Det betydde Azazia. Azazia hittade Anna på när hon var liten. Första gången hon var själv i skogen. Hon vet inte varför hon ville att det skulle stå det. Men det kändes bara rätt. Hon testade att ta på sig dem. De var varma och sköna.

Den dagen var det varmt. Det var nästan sommarväder och Anna bestämde att gå ner till ån. Hon tog av sig rådjurs tröjan så hon bara hade linnet på sig. Sen gick hon i. Det var svalt och skönt i vattnet. Hon doppade huvudet ner i vattnet. När hon kom upp igen så kändes huvudet tungt. Det var djupt fast hon stod vid kanten. Hon gick ett steg åt sidan. Plötsligt stack det till i foten. Hon drog fort bort foten. Hon gick upp på kanten och satt sig. Det hade blivit ett sår och det blödde. Det var inte så stort. Så det gjorde inget. Hon dök ner i vattnet. Hon såg något glänsande. Hon tog försiktigt upp den och simmade upp igen. Det var en dolk. Den var av någon sorts metall. Och på skaftet var det som en klocka. Hon började tänka på ett födelse märke hon har som såg ut som en klocka. Hon tittade på armen där var den. Hon började gå mot lägret. Medan hon gick undersökte hon dolken. Den var fint gjord. Det var många fina mönster på den. Den var gammal men ändå var den så ren. Hon undrade verkligen var den kom ifrån.

a

Kapitel 7

Dagar blev till veckor och Anna råkade ut för mer möten med soldater. Och blev bara bättre på att fly och försvara sig själv. Hon växte i styrka och inombords.

Anna vaknade. Morris låg tätt intill. Hon smög sig upp och ut ur vindskyddet. Solen sken. Hon gick till matboden hon byggt och tog ut fisk hon fiskat dagen innan. Hon gjorde upp en eld och började tillaga fisken. När den var klar så skar hon av en bit och kastade in den i vindskyddet till Morris. Huvudet offrade hon. Hon ville göra så som de gjorde på forntiden så mycket som möjligt. Sen började hon äta.

Sen gick hon för att jaga. Hon gick den väg där soldaterna inte brukade gå. När hon kommit en bit hörde hon något några meter bort. Hon såg sig om. Hon hittade ett bra träd. Hon klättrade upp så hon kunde se. Det var svårt att se. Hon såg en gren från ett annat träd. Det såg stabilt ut så hon gjorde ett hopp och kom på den andra grenen. Hon vinglade till och höll på att ramla. Nu kunde hon se bättre. Det var tre människor. De stod med ryggarna mot henne. En vände sig om och nu visste hon vilka det var. Hennes familj. Hennes hjärta tog ett skutt. Fast glädjen försvann fort.

Två meter bort från dem stod två soldater. Hon kunde inte låta dem döda hennes familj. Med darrande hand la hon en pil i bågen. Hon drog upp och siktade. Sen släppte hon. Pilen träffade soldaten i halsen. Den andra soldaten märkte det hon sprang fram till den skadade soldaten som låg på marken. Anna sköt en till pil och träffade den andra i axeln. Hon sköt ännu en på soldaten som blivit träffad i axeln och han dog. Hon klättrade ner och började gå mot dem. När familjen fick syn på henne blev de nästan rädda.

-Anna, Mumlade Kalle.

Anna gick och drog ut pilarna.

-Vi måste härifrån nu, Sa Anna bestämt. De kan komma fler när som helst. Följ mig.

De lydde henne och följde henne tillbaka till lägret. När de kom in i lägret trodde de inte sina ögon.

-Har du byggt det här, Undrade  Sofia.

-Ja och vi måste bygga ett vindskydd till er, ni får inte plats i mitt och Morris, Svarade Anna.

-Morris! Är Morris här? Undrade Kalle.

-Ja, Sa Anna.

Det tog timmar att bygga upp vindskyddet. Det blev större än de andra. Anna la in några rådjursplädar hon haft i matboden som blivit kvar sen hon sytt byxor och en tröjor.

Sen gick hon in i hagen hon gjort där hennes häst var och kon. Hon gav dem vatten och började mjölka kon som hon kallade för maj-ros. Det blev bara ett spann men det fick duga. Hon bar in det i matboden och ställde det vid mjölet.

Hon tog kläderna hon sytt och gick mot hennes familj som satt och väntade på henne.

-Här, det gör så ni inte syns lika tydligt, Sa Anna och gav kläderna till Sofia.          

-Anna… Sa Sofia. Vi var tidigare i en grupp som gömde sig en bit härifrån i norra sidan av skogen.

-Där klarar de sig inte så länge till, Sa Anna. Soldaterna vaktar mest där.

-Vi måste hjälpa dem då, Sa Emil (Annas pappa).

-Och det ska vi också, Svarade Anna.

-Men det kan vara farligt, Motsvarade Sofia.

-Inte om ni lyssnar på mig, Sa Anna. Jag vet var soldaterna nästan aldrig går.

-Okej men ta med bågen, Sa Sofia.

De började gå. Det var långt och de fick stanna många gånger för alla förutom Anna blev trötta. När de var framme var det nästan försent. Det var cirka tio soldater där. Anna gav en av pilbågarna till Kalle och några pilar. De sköt en efter en. När alla soldater var döda kunde de komma fram. Alla såg på dem med undrande och rädda blickar. Det var många hon kände igen. Men hon hittade inte de hon letade efter. Nu såg hon dem. Där stod Veronica och Cecilia. Hon såg dem rakt in i ögonen.

-Vi måste härifrån nu! Hojtade Anna.

-Varför ska vi följa med dig, Sa någon av folkmassan.

-Vill ni hellre stanna här och bli dödade av ryska soldater, Svarade Anna. Så följer ni med eller inte.

Det var bara hälften som bestämt sig för att följa med. Veronica, Cecilia och deras familjer hade bestämt sig för att följa med. Några fler från Annas skola och deras familjer hade också följt med. Ingen sa något under vandringen. Förutom vinden och fåglarna var allt tyst. När de kom in i lägret började de tillslut prata.

-Lyssna! Skrek Anna. För att överleva måste vi samarbeta. Vi delar upp oss i fem grupper. En som syr kläder av skinnen, en som jagar, en som lagar mat, en som vaktar lägret och en som tar hand om djuren.

När de delat upp grupper så beststämde de sig för att bygga upp vindskydd. Anna såg att Cecilia och Veronica gick lite längre bort med Romeo, Jack och Peter i hennes klass. Hon gick efter. Veronica och Cecilia stod och pratade med Romeo. Romeo är brunett har ljusa blåa ögon och är alltid glad. Han är ganska bra vän med Jack och Peter. När de fick syn på Anna så började de gå mot henne. De förstod knappt att det var Anna. Hon var så annorlunda. Hon hade fått långt hår och så säker. Och hon hade en alltid en glimt i ögat.

-Hej, sa Cecilia lågt.

-Hej, sa Anna. Jag måste prata med er.

-Får jag följa med? Frågade Romeo.

Peter och Jack började gå mot dem.

-Hej, sa Jack och sneglade mot Anna.

-Hej vad är det, frågade Anna.

-Eh, vi…Sa Jack.

-Vi undrar vad som händer här!? Sa Peter otåligt. Du kom bara med din familj, dödade alla soldater och sa att vi skulle följa med dig.

-Jag ska berätta men inte nu, Sa Anna lugnt. Vi möts ikväll utanför mitt vindskydd.

-Okej, Sa alla i kör.

-Bra, Sa Anna och gick.

a

Kapitel 8

De möttes sent på kvällen. Alla andra sov.

-Nå, vad hände, frågade Romeo.

-Ja vad hände, instämde Cecilia.

-Ta det lugnt. Det började med…

När hon berättat stod de helt tysta. Anna såg helt utpumpad ut som hon nyss gjort allt hon berättat. De stod nog där i en kvart helt tysta. Tillslut fick Peter fram något.

-Så du har kämpat hårt för att leva. Sa Peter. Och vad är det med den där dolken?

-Vet inte? Svarade Anna.

-Var är den nu? Frågade Veronica.

Hon gav dem den lilla tyg påsen som dolken låg i. Peter tog upp den och såg på den.

-Men, vad är det med den här? Frågade Peter.

-Jag vet inte, Sa Anna. Men när jag höll den i handen den där dagen så kändes det speciellt.

Han gav den till Anna.

-Det är helt otroligt, Sa Peter.

-Vad, Undrade Anna.

-Dolken… den lyser, Stammade Jack.

Anna la den fort i påsen igen.

-Men hur, Sa Anna.

-Jag vet inte men vi får inte berätta något om det här, Sa Veronica.

-Ja, jag håller med, Sa Peter.

-Okej, Sa Anna. Vi får prata mer imorgon. Det börjar bli sent.

-Ja vi pratar mer imorgon, Sa Romeo.

Sen gick de till sina vindskydd. Alla förutom Anna. Hon stod där och såg på månen. Hon var både glad och förvirrad. Efter ett tag gick hon och la sig. Och somnade fort.

Anna vaknade mitt i natten. Det var svårt att se. Det var helt knäpptyst och det var som om allt liv hade stanna. Hon tittade upp mot stjärnorna. Hon hade aldrig sett dem stråla så mycket förut. Hon såg någon stå en bit bort. Det var Jack. Anna gick fram till Jack.

-Hej, sa Anna.

-Hej, vad gör du uppe så sent, sa Jack.

-Ska du säga, sa Anna.

-Du… vad gör du ens här, Frågade Jack.

-Vad menar du? Frågade Anna.

-Ja, vad tror du, sa Jack. Vi bor i små vindskydd mitt ute i skogen och blir jagade av soldater.

-Och tror du att jag inte klarar av det? Sa Anna med ett stort retfullt leende.

-Ja… eller nej, kanske, sa Jack.

-Du tror inte på mig, sa Anna.

-Och, tror du på mig, sa Jack.

Han såg allvarligt på Anna och Anna tittade lika allvarligt tillbaka. DE närmade varandra sakta. De kysstes varandra.

Fortsättning följer

Smygtitt i del 2

Spänningen kommer närmare och närmare. Kärlek, död och Anna blir fångatagen. Om du vill läsa del 2 gå in på minimajsen/bloggplatsen.se. del 2 kommer i slutet av sommaren.

Japp på återseende då